Jag har inte skrivit på ett bra tag. Det har helt enkelt varit rätt så körigt med mitt liv. Mycket med skolan, mycket med körkort, mycket hemma så ja mycket med allt helt enkelt.
Jag börjar känna mig ganska slutkörd, men också ganska lugn. Trygg. Trots att jag nog borde vara livrädd, och visst är jag rädd också. Orolig. Det är någonting nytt och främmande. Ännu mer att ta tag i på hemmaplan.

Men som jag sa, på något sätt känner jag mig lugn. Men som en vän till mig sa; "Man känner sig lugn när man väl har tagit ett beslut, det är innan man är förvirrad. För sen kan man börja arbeta utifrån valet man just gjort"
Det är lite så jag känner. Nu har jag gjort ett val, gråtit mina tårar, tänkt igenom det om och om igen. Pratat om det om och om igen. Fast jag vet att det inte är slut tårar, att jag aldrig kommer sluta tänka och att jag inte pratat nog så känns det ändå okej.

Mamma, pappa, barn.
Mamma och ett halvt barn,
pappa och ett halvt barn.
Jag säger inte att det är lätt.
För det är det VERKLIGEN inte
Jag säger bara att i det här fallet
så blev det såhär.

Hello there, the angel from my nightmare,
The shadow in the background of the morgue,
The unsuspecting victim of darkness in the valley
We can live like Jack and Sally if we want
Where you can always find me
And we'll have Halloween on Christmas
And in the night we'll wish this never ends
We'll wish this never ends

(I miss you, miss you)
(I miss you, miss you)

Where are you and I'm so sorry
I cannot sleep, I cannot dream tonight
I need somebody and always
This sick strange darkness
Comes creeping on so haunting every time
And as I stared I counted
The webs from all the spiders
Catching things and eating their insides
Like indecision to call you
And hear your voice of treason
Will you come home and stop this pain tonight
Stop this pain tonight